Lika vackra som de grönklädda slänterna är, lika hårda är livsförhållandena för minoritetsbefolkningen i bergsbyarna i norra Laos. Här har Erikshjälpen arbetat sedan 2005 med att på olika sätt stärka befolkningen. Många lever ”ur hand i mun”. Risskörden räcker ibland bara några månader och hela familjen måste hjälpas åt att hitta något ätbart för att överleva. Kunskapen om sanitet, hygien och sjukdomar är låg, liksom läs och skrivkunnigheten.
Laos är ett av få länder där Erikshjälpen har egen personal på plats. Sedan 2011 är det familjen Vogt tillsammans med ett laotiskt team som arbetar för att förbättra levnadsförhållandena för befolkningen i sex bergsbyar.
Arbetet är uppdelat i flera olika grenar. Genom bykommittéer genomförs satsningar inom livsmedelsförsörjning, såsom djurskötsel, jord- och skogsbruk, hälsovård och utbildning.
Utdelning av skolmaterial
För att ta sig till byn Nam Mak under regnsäsongen får man ställa bilen och gå den sista biten. Och över den översvämmade floder får man åka bambuflotte. I byn väntar många fattiga familjer, som har svårt att kunna sända sina barn till skolan. Skolan i Laos är gratis, men för att få börja måste man kunna visa att man har hela och rena kläder (skoluniform eller motsvarande), och att man har egna pennor, suddgummi, linjaler och minst en anteckningsbok för varje ämne (ett minimum av 12 anteckningsböcker totalt). För de allra fattigaste är kostnaderna för dessa enkla saker oöverkomliga.
Att dela ut skolmaterial och kläder till barn i byn är ett sätt att hjälpa dem så att de kan få gå i skolan.
Hälsovolontärer
I varje by finns hälsovolontärer. Det är män som bor i by och som med jämna mellanrum får träning genom Erikshjälpen för att kunna tolka symtom och ge enklare behandlingar till enklare och vanligen förekommande sjukdomar.
Undervisningen är väldigt elementär och handlar huvudsakligen om olika febersjukdomar, lunginfammation, malaria, dengi-feber, diarrésjukdomar och parasiter. Kunskaperna i byarna om dessa väldigt vanliga åkommor är dock väldigt begränsad och ofta förklaras sjukdoms-symptom med hjälp av onda andar. ”Behandlingen” blir då därefter: man håller ceremonier och offrar djur. Det behöver knappast sägas att patienterna oftast inte blir friskare.
– Många av dem som kommer till oss i byarna skulle aldrig någonsin ta sig till ett sjukhus. Dels är det för långt, men de allra fattigaste har heller inte råd att betala för någon sjukvård och då är det meningslöst att ens försöka söka hjälp”, berättar en volontär.
Volontärerna fyller en väldigt viktig funktion i byarna, de fungerar lite som Erikshjälpens utsträckta arm. Vår egen personal kan ju inte alltid finnas på plats i alla byar samtidigt. By-volontärerna känner ju dessutom sina byar oerhört väl och ser de dagliga behoven och problemen. Finns det problem som de inte kan lösa själva kontaktar de bara Erikshjälpens personal. De fungerar också lite som ”hygien-poliser”. De ser till att vattensystemen fungerar och att vattnet är rent, att toaletterna som byborna byggt i samarbete med Erikshjälpen hålls efter och används och att djur och människor inte bor tillsammans.
– Det är väldigt viktigt att vi separerar djur och människor, att höns och grisar inte kommer in i husen, osv. Det sprids mycket sjukdomar den vägen och sedan vi började skilja djur och människor åt så ser vi att människorna i byarna är mycket friskare på det hela taget, säger en av volontärerna.
– Vi är väldigt tacksamma att vi fått den här möjligheten att hjälpa våra grannar och människorna där vi bor!