För ett år sedan dog Antony Ndambukis fru i sviterna av aids. Dagen innan vi besöker Antony och hans sex barn har han själv fått beskedet; hiv-positiv!
–Jag försöker att acceptera det. Jag försöker tänka att jag måste komma igång med bromsmedicin, att jag måste fungera trots infektionen. Jag har barnen att försörja. Jag har inget annat val än att fortsätta.

Året som gått sedan mamma dog har varit turbulent. Antony sökte sig till staden Emali för att söka jobb. Nu har han flyttat in med sina tre pojkar och tre flickor i det lilla rummet som ligger vid en bakgata i samhället Emali. Madrasser saknas. Golvet är hårt och, på nätterna, kallt. Efter mörkrets inbrott framträder i staden konturerna av utbredd prostitution. Även på den bar Antony jobbar sker det hela tiden en handel med kroppar.

–Det finns ett rum innanför baren. Jag ser det som sker och jag mår illa av det. Ibland är flickorna bara barn. Det hade kunnat vara mina barn. Det är inte lagligt heller, men jag är rädd att förlora mitt jobb och min lön om jag anmäler barägaren, berättar Antony som har en klump av oro i magen när han går till jobbet på kvällen.  

Hemma i det lilla rummet är timmarna långa när pappa är borta. Det har hänt att män kommit och dragit i den tunna och klena dörren. Antony är rädd att hungern kan fresta hans döttrar att ta emot pengar från män som utnyttjar dem.

Trots att han var trött efter nattens arbete gick Antony idag till sitt första möte i stödgruppen TAS. Här träffas smittade för att ge varandra stöd och hjälp, prata och dela sina tankar. En del är hårt märka av infektionen, på andra syns det ingenting alls. Det kan också vara en uppmuntran för de nykomna. Många som gått på bromsmediciner en tid har fått orken och livslusten tillbaka.

Antony är fast besluten att ta med alla sina barn för provtagning efter att minstingen Kevin på tre år, efter en tids sjukdom fått besked om att han är hiv-positiv.

–Jag måste veta. Om fler av oss är smittade måste jag också acceptera det. Vad ska jag annars göra? Det är så här det är!